Vad gör vi alla egentligen med alla våra byggda modeller? Och är vi en speciell generation?

Hej allihoppa =)

Det här är min första egen topic ...

Det här är en fråga som allt oftare förekommer i mina tanker ... vad gör vi alla egentligen med alla våra byggda modeller?
Eller: har alla sina mindre eller mera stooora privatmuseer? Vore kul att se några bilder i så fall ...

Jag har _ingen_ sådan "privatmuseum", även om jag har nu mücke platz i Sverige - istället så byggde jag ett privatbibliotek i källaren =)
Jag funderade alltid att arrangera en sån "museum", men det finns så mycket man inte hinner med ... och så har jag några modeller här och där
fördelade på olika ställen i huset. Men bara få har en "riktig" plats, och om man flytter så många gånger som jag har gjort så blir det
mycket reparaturjobb, förstås ... och visst, jag är lååångt ifrån att ha alla mina modeller färdiga och fritiden är begränsad om man jobbar ...


Och i denna sammanhang en anna fråga till: är vi en speciell generation?
jag är 44 år gammal, och jag upprepar _gammal_. Men på många modellutställningar är detta väl ett schysst genomsnitt?
Och dom unga pysslar snarare med "virtuell modellbygge", dvs. 3D Studio Max eller sånt på datorn?
En försäljare på C-4:an "anmärkte" att det är bara alltid samma folk som kommer och inga nya. Och han var typ 60 =)
Idags ungdomarna har helt andra hobbier än vi ... men är det så annorlunda än när VI startade?
Jag började när jag var typ 10 ... och jag kände bara 2 kompisar som var med då, 1975-85.
Internätet fanns inte då och man var ganska ensam ...

Hur är era intryck om detta?

Väldigt allmänna frågor, men vad säger dom som har bredare "koll" på läget?

mvh och gott nytt år!
/Jan aka Käptn Kit

Åhoj, kapten! God fortsättning.

Mina modeller hamnar i vitrinerna tills yngre släktingar och bekantas barn leker sönder dem. C'est la guerre...

Angående generationsfrågan så vete fasen vad man ska svara.
Min egen son (fjorton år ung) är, som du säger, till största delen virtuell i sitt modellbyggande.
Med detta sagt så gillar pojken även att förvränga klassiska modeller enligt gottfinnande.
Detta gör han dels för skojs skull men även för att utöka sin fruktanslösa Warhammer-armé.

Han har även en jämnårig kamrat som bygger racer-bilar och helsköna hippie-folkor.
Den grabben har dykt upp i åratal när han behövt råd, verktyg och/eller akuthjälp.
Ytterligare en av hans kamrater sitter och dreglar över Deathkorps of Krieg.

Jag skulle nog kunna öppna en byggklubb (som om jag inte hade nog med bekymmer).


Men ingen av dem lär handla på C4 inom den närmaste framtiden, så jag vet inte hur det ska gå.

Mina modeller hamnar också i vitrinskåp, dock med en stram förmaning till omvärlden; "Rör ej!".

Jag är född -60 och byggde min första modell när jag var 7-8 år. På den tiden fanns det inte mycket info att tillgå utan det byggdes och målades väldigt godtyckligt. Min första "aha-upplevelse" kom med Tamiyakatalogen, som jag såg första gången 1972. Det var något helt nytt, framförallt bilder på färdigbyggda modeller & dio som gav en helt ny dimension. Min första Tamiyabyggsats var Pz.Kfpw. II "DAK" med 4 st figurer, en upplevelse som inte gick att jämföra med dåtidens konkurrernter.
Trots det, så byggde jag och mina kompisar "direkt ur lådan" och var nöjda med resultatet. Eftermarknadsdelar var ett främmande begrepp och vem visste om byggsatsen var korrekt eller ej? Vem brydde sig? Det blev vad det blev, helt enkelt. Utställningar/tävlingar hörde vi aldrig talas om, men ibland kunde man se byggda modeller i hobbybutikernas skyltfönster. Där kunde man stå och drägla i timmar, förundrad över hur j-a snyggt de byggde. Med andrar ord - det var väldigt mycket enklare att ge sig på modellbygge på den tiden, anser jag. Krav & förväntningar var inte så höga, helt enkelt.
Hur ser det ut idag? Tja, tänk den kille/tjej på 13-14 år som besöker en utställning/tävling idag, blir inspirerad att börja bygga med inställningen; "En så´n cool modell vill jag också bygga". Köper sig en byggsats med diverse tillbehör och ger sig i kast med ett projekt som sakta men säkert tynar bort...efter 3 månader inser man att bygget inte på långa vägar liknar något av de man sett på utställningen. Man ger upp och tänker på Battlefield 3 istället - där är det bara att stoppa in skivan i XBOX/PS3 så funkar det direkt och man är med i matchen per omgående.
Låter jag negativ? Ja, kanske men visst har saker & ting förändrats på 30-40 år. Självklart. Idag ligger ribban avsevärt högre på vad vi förväntar oss av modellbygge. Det finns referenser & eftermarknadstillbehör i ett aldrig sinande flöde och gränsen för vad som anses vara ett "fint" bygge pushas allt högre upp. Personligen tror jag att tillväxten av nya byggare står att finna hos de som är betydligt äldre än 10-15 år. Kanske är det istället män (jo, kvinnor är sällsynta inom denna hobby) i åldern 30-40 år som söker en hobby?
Sedan tror jag, möjligen, att de utställningar/tävlingar som finns i Sverige skulle behöva marknadsföras på ett annorlunda sätt för att nå ut till en bredare publik. Det handlar givetvis om resurser & pengar, så det är på inget sätt en kritik från min sida, men det blir bara den redan invigda kretsen som känner till att de (utställningarna) faktiskt existerar.

Rätt eller fel, det vet jag inte - det var bara mina högst personliga funderingar kring modellbygge

Jag har satt upp hyllor som jag ställer mina på. (Har inga barn som kan förstöra än)
Som representant för en något yngre generation (är född -81) som kanske var den sista generationen som byggde modeller i yngre tonåren (vet dock att det finns några stycken yngre som bygger) kan jag försöka delge lite tankar. Jag är med i IPMS Uppsala, vi är en liten förening som är glada att kunna betala lokalhyran med hjälp av fikakassan. I dagsläget har vi en kille som är 13 år med i föreningen som dyker upp på i princip varje möte. Han kom till oss via ett forum på nätet. Jag tror att för att locka ungdomar måste man möta dem där de finns, det vill säga på nätet, fritids, skolan. Många föreningar ute i landet är nog precis som vi i Uppsala ett litet dedikerat gäng utan någon större ekonomi som om det fanns resurser gärna skulle ge sig ut och sprida sitt evangelium.

För att kunna göra detta måste man få stöd i detta från riksplanet (IPMS Sverige) med lite ekonomi. Jag vet att folk i min förening gärna skulle ge sig ut och bygga med ungdomar på fritidsgårdar etc om föreningen hade ekonomi att köpa in lite modeller och material för ändamålet. Jag tror nog att många ungdomar inte känner till vår hobby idag. Förr hade ju varenda liten leksaksaffär en liten hörna med modeller där man kunde stå och dregla. Detta är något som idag i princip inte finns längre.
Den största chansen att rekrytera nytt blod har nog ändå de byggare som har barn. Jag själv har en far som byggde när jag var yngre, självklart ville jag själv då också prova på att bygga och på den vägen är det. Självklart finns idag väldigt många alternativ till vår hobby som tar tid. Men jag tror ändå att vi skulle konkurrera rätt bra, flygplan, pansar, bilar, båtar etc är ju faktiskt rätt häftiga grejer och idag finns byggsatser som är bra mycket enklare att bygga än de airfix- och revellsatser vi fick hålla tillgodo med.

Som Hayabusa skriver handlar det om att vi måste hitta nya sätt att marknadsföra oss på, och det gäller att IPMS Sverige engagerar sig i frågan. Och är det ungdomar eller återfallsbggare man ska inrikta sig på? Ser man på utbudet av modeller och tillbehör verkar vår hobby iaf må rätt bra just nu.

Jag är 33 år och har byggt en del till och från.
Är ingen mästarbyggare.
De finns ju så otroligt mycket där ute som lockar också så det blir svårt att hålla till en hobby.
Men just nu tycker jag att mina plastmodeller är Hobby nr 1 för mig.
Då jag gick med i denna sida så har min hobby verkligen blommat ut.
Jag fortsätter och lära mig mycket av er som är så himla duktiga.
Man är en glad amatör om man gemför med många här.
Tycker det är så himla kul att få sitta ned och bygga måla mm.
Skulle gärna vilja lära mig mer om Diorama mm.
Men det är sånt som kommer.
Även MJ hobbyn lockar.
Via mitt jobb fick jag träffa en som är duktig med MJ så han skulle lära mig en hel del framöver.
De är viktigt att få kontakt med människor som har samma hobby.
Då kan man lära av varandra som sakt och det är mycket trevligare att bygga med några kompisar än att sitta själv.

Tack för så många svar och synpunkter =)
(MJ = Modelljärnväg måste jag googla först, men så lär man sig svenska, lungt ...)
Jag kommer ihåg att det var faktiskt min far som visade mig och vi byggde varsin Hawker Hurricane. Sen slutade han för han bara jobbade alltid och jag fortsatt bygga själv. Och han hade sin MJ åxå men det blev aldrig färdig. Men så "triggades" jag till modellbygge då. Och jag kommer ihåg att jag länge var beroende på att jag fick modellbyggsatser som födelsdagspresent, annars hade jag bara lite pengar ... och DET är skillnaden mellan "oss" och många andra: idag kan jag jaga sällsynta byggsatser och böcker, för idag har jag resourser, men inte då när jag var ung. Egentligen självklart, men jag tänkte inte på det ...

Och den "kvalitéfrågan" var åxå viktig, tycker jag. Jag "dräglar" åxå hur mycket som helst när jag tittar på alla dessa fiiina modeller på utställningar och de är utmaningen till mig. Visst är det lätt att frustrera folk precis föratt de är så perfekt som man "aldrig" kan göra själv, men jag tror att man gör det själv "okul" om man har för höga förväntningar, det är samma om man vill lära sig gitarr eller sånt. Allt "mästarskap" kräver mycket träning och tålamod, vilket inte har många ...
Jag märkte att mina "kraven" växte med åldern, och jag ser många "fel" som jag gjort på mina första modeller (dom få som är kvar). Jaha, och sen då? Det var kul att bygga och så bygga man den kanske på nytt. Och på mitt nivå ... jag aldrig deltog i några tävla ännu. Kanske igen pga "perfektionismen" som gör en "blyg"? Vet inte ... men man har ju därför olika klass då.

Är det någon som pysslar med segelfartygen här på bordet?

mvh
/Jan /Käptn Kit